Nordmalings historia

Lyssna

Nordmaling är ett samhälle som finns daterat så långt tillbaka som 1400-talet, där ett par byar gick samman och byggde en kyrka på den plats där kyrkan ligger idag.

1400-talet

På medeltiden fanns det en liten vik i Nordmalingsfjärden som i norr avgränsades av Nordmalingsåsen. År 1480 gick några byar i området samman och byggde en ny kyrka på denna plats. Under bygget lade man en jordvall runt kyrkans murar och när kyrkan var färdig planades marken ut till en kyrkogård. Härav fick området kring kyrkan namnet Kyrkvallen.

1600-talet

Sedan tidig medeltid fanns en segelled längs hela Norrlandskusten, men med kommunikationer landvägen var det sämre ställt. I början av 1600-talet skulle därför kustlandsvägen byggas ut till den nygrundade Umeå stad. Arbetet var tungt och det tog ett 30-tal år att färdigställa kustlandsvägen mellan Grundsunda och Nordmalings kyrka. Under 1600-talet organiserades det nät av postbärning, skjutsningsskyldigheter och gästgiverier längs vägarna, där gästgiveriet i Levar finns kvar än idag.

1700-talet

Bönderna i byarna började tidigt bygga kyrkstugor på Kyrkvallen för att kunna övernatta under kyrkhelger och vid marknadsbesök men det var först på tidigt 1700-tal som en mera fast bosättning började bildas. Tidigare hade sockenhantverkarna i stor utsträckning hållit till ute i byarna, men i takt med bosättningen på kyrkvallen började de slå sig ner på vallen för att utöva sina yrken.

 

Klockstapeln vid Nordmalings kyrka är byggd av den ångermanländske byggmästaren Per Zackrisson från Kubbe i Anundsjö. Den är av bottnisk typ, ett trätorn inklätt i rödmålat resvirke. Lillklockan gjöts 1739 och storklockan blev omgjuten 1761.

Under 1700-talet anlades ett stort antal sågar i Nordmalingsbyarna och år 1762 byggdes Olofsfors bruk. Produktionen blev aldrig så stor men med bruket infördes industriellt kunnande, kolning och en del nya avverknings- och brukningsmetoder.

Sågverksindustrins uppsving och anläggandet av Olofsfors bruk medförde att folkmängden ökade. Mellan år 1750 och 1800 fördubblades folkmängden i socknen och ökningen fortsatte under hela 1800-talet.
Bosättning på kyrkvallen började förändras och det byggdes större hus, som t.ex. bryggeri, tingshus och en skola. Kyrkstugor och stallar utgjorde dock fortfarande stommen i bebyggelsen, men dessa flyttades upprepade gånger under 1800-talet från kyrkan till byns ytterkanter på grund av brandrisk.

 

Irländaren John Jennings var den som fick bergskollegiets rättigheter att anlägga en masugn vid Leduåns mynning. Året var 1762. Han sitter fortfarande till häst, i entrén till Olofsfors bruksmuseum.

1800-talet

Centralorten Nordmaling hade på 1800-talet en livligt frekventerad hamn, Notholmen. Här lastades sjöburet gods om till hästforor för vidare transport till delar av lappmarken.
Sedan äldre tider skedde den egentliga infarten till kyrkvallen från Nordmalingsfjärden vid prästbäckens mynning. Fisket bedrevs då i stor utsträckning med not, därav namnet Notholmen. Skeppsbyggeri och sjöfart var viktiga näringar, Nordmalings rederi AB var under en tid ett av de största rederierna i Norrland.
Sockenstämman beslöt år 1826 att bygga en väg över strandområdet till Notholmen. Över det mest sanka stället byggdes en kavelbro. Vid perioder med högt vattenstånd måste bron tas undan då det befarandes att den annars skulle sköljas bort.

I samband med trävaruindustrins genombrott och kraftiga uppgång, och en mer utvecklad köpenskap uppstod i mitten av 1800-talet behovet av en större hamn i närheten av kyrkoplatsen. År 1856 bestämde länsstyrelsen av Notholmen skulle vara barlasthamn för anlöpande fartyg. Notholmens utveckling från fiskeläger till lastplats påskyndades även av den uppgång i salpetertillverkningen som inträffade under 1820-30-talet och av den ökade utförseln av tjära och pottaska.

På 1870-talet förekom marknader tre gånger per år. Näringsfrihetens stegvisa införande vid mitten av 1800-talet ledde dock till att sockenmarknadernas betydelse minskade. Efterhand byggdes marknadsbodarna om för att kunna användas som bostäder. Handelsverksamheten på vallen permanentades och en tätort började växa fram och 1885 fanns 47 hushåll på kyrkvallen.

1900-talet

Under det tidiga 1900-talet bebyggdes området söder om kyrkan. De flesta kyrkstugorna revs och istället byggdes större affärs- och bostadshus i trä. Tätortsbildningen expanderade mot nordväst längs kungsvägen, där det tidigare endast fanns enstaka gårdar och småindustrier etablerades i närheten av samhället. Under 1920-talet fortsatte byggandet av tvåvånings affärs- och bostadshus inne i centrum. Bebyggelsen expanderade i ytterområdena och samhället fick nu också utebelysning.

1962 upphörde Nordmalings municipalsamhälle. Det som tidigare var Nordmalings socken bildade nu Nordmalings kommun med tätorten Nordmaling som huvudort.

Kontaktperson: Helen Sundström Hetta